Arkiv

Deltagande i förvältningen av Internet som en del av demokratifostran

23. februari 2015

Internet har ursprungligen tillkommit som ett distribuerat nät, som klarar sig även om man förstör en central. Därför har ingen egentligen makt över allt det som sker på internet.

Staterna har dock via sin lagstiftningsmakt möjligheter att påverka vad som sker inom landets gränser. Företagen har en viss makt över vilka tjänster de erbjuder och reglerna för dessa. Intresseorganisationerna strävar efter att påverka på andra sätt. Också användarna kontrollerar både sin egen och andras verksamhet på webben.

En entydig, alltomfattande auktoritet saknas, eftersom makten är distribuerad. Förvaltningen av internet sker genom en så kallad flerpartsmodell (multi-stakeholder). I praktiken betyder detta att de berörda aktörerna – staten, företagen, organisationerna, medborgarsamhället, akademikerna, användarna och andra intresserade – samlas för att diskutera. IGF (Internet Governance Forum) verkar som ett globalt diskussionsforum, medan EuroDIG (European Dialogue on Internet Governance) utgör forumet på europeisk nivå och FIF (Finnish Internet Forum) verkar i Finland. Diskussionen förs vid konferenserna, men även utanför dessa.

Som förvaltningsmekanism är flerpartsmodellen överraskande idealistisk: tanken är att de olika aktörerna uttrycker sin åsikt, varefter man diskuterar tills man uppnått konsensus på en grov nivå. Därefter genomför respektive aktör den uppnådda konsensusen inom sitt eget verksamhetsområde. Konsensus är dock inget som juridiskt förbinder någon.

Mekanismen har kritiserats för att konferenserna i praktiken inte ger något konkret eller bindande. Först vid IGF-forumet förra hösten fanns det så kallade best practice-forum, som gav förslag på bästa praxis i olika frågor. Dessa är inte heller bindande, men ger ändå en praktisk nytta. Ett av de framtagna pappren gällde skydd av barn på webben.

Demokratifostrans perspektiv

Ett perspektiv på förvaltningen av internet är att se på den som en politisk verksamhet. I stället för att deltagarna skulle bestämma om byggande och renovering av huvudvägar, beslutar de om ”information highways” och de sätt som internet ska fungera på och hur det ska utvecklas. Den gamla, lokala politiken avsåg den fysiska världen medan den nya, globala politiken avser den virtuella världen.

En nyans av den gamla politiken kan ses i att frågorna ofta diskuteras av gamla, kostymklädda och vithyade män. I diskussionen saknas de ungas och de unga vuxnas röst, även om de är en av de främsta invånargrupperna i den virtuella världen. Politik som handlar om frågor som inte rör en själv är ointressant. Webben är däremot närvarande i de ungas liv överallt och därmed har den relevans. Det kan kännas meningsfullt att påverka utvecklingen av internet, eftersom detta berör det vardagliga livet.

Att delta i meningsfull politik stärker de ungas känsla av att de inte är enbart statister och mål för verksamheten. Det auktoriserar dem som aktörer i medborgarsamhället. Flerpartsmodellen har dessutom den goda sidan att varje röst endast är en del av diskussionen. Ingen kan tystas ned, och å andra sidan har ingen det sista ordet.

Deltagandet i förvaltningen av internet kan därför ses som demokratifostran. Det skiljer sig dock från all annan demokratifostran genom sin globalare karaktär.

Ungas möjligheter att delta

De unga har emellertid en begränsad möjlighet att delta i konferenser och den diskussion som förs utanför dessa. Den primära orsaken till detta är okunnighet. Själv hade jag inte ens hört om förvaltningen av internet innan jag i juni i fjol besökte EuroDIG-konferensen. Den utbildning som gavs åt unga i anknytning till konferensen, New Media Summer School, gav grundläggande information, som behövs för att man ska kunna delta.

Dessutom utgör anskaffningen av finansiering för att besöka konferenserna sin egen flaskhals. Det är inte riktigt något litet projekt att skaffa sig finansiering för en flera dagar lång konferensresa. Lyckligtvis kan man delta i konferenserna – som sig bör – på distans över webben. Beklagligt ofta innebär distansdeltagandet att man endast lyssnar eller följer med på distans, men i vissa situationer kan man även delta i den diskussion som förs på konferensen.

Själv deltog jag i IGF-konferensen 2014 på distans, och jag kan konstatera, att det finns mycket som kan förbättras gällande möjligheterna att delta på distans. Några av de kommentarer jag skickade lästes upp på plats, och på Twitter var jag och andra distansdeltagare väl framme. En sammanpassning av den virtuella världen och den fysiska världen, det vill säga att förbättra kommunikationen mellan distansdeltagarna och de deltagare som är på plats och ställe, är dock fortfarande ett av de viktigaste utvecklingsbehoven gällande distansdeltagandet.

Att växa in i ett globalt medborgarskap

Ett ökat deltagande bland unga kräver att de övriga aktörerna aktivt vill lyssna även på de ungas röster. De unga är ett nytt tillägg som aktörsgrupp i flerpartsmodellen. Alla godkänner det inte ännu att de är med som en egen grupp, och inte inbäddade i användargruppen. När man vill bemyndiga de unga är det viktigt att man får mer information om förvaltningsmekanismerna samt att öka möjligheterna att delta.

Webben är den största reformen i vår moderna tidsperiod. Den är ett nytt, globalt utrymme, som överlappar med det fysiska utrymmet. I den nya världen gäller samma demokratiska princip som i den gamla världen: makten hör till folket, och de unga är en del av folket. Befullmäktigande av unga i förvaltningen av internet är en led i att växa in i ett globalt medborgarskap.

Visa alla blogginlägg

Arkiv