Ihmiset kokooontuneena pöydän äärelle Maker-toiminnan parissa.

Arkiv

Bli av med spöken, eller kanske leta efter dem? – SomeCamp 2019

10. juni 2019

Jag gick i högstadiet när min familj skaffade en riktig dator. Visst hade vi redan ett tag haft en Commodore 64 och Nintendo på vardagsrumsgolvet, men nu hade vi fått en riktig dator i huset. Min lillebror använde datorn för att utforska internets skrymslen och vrår, medan jag själv snarare bara stirrade på den svarta rutan. Jag kunde inte göra någonting med datorn och förstod inte ens vad man skulle kunna använda den till. 25 år senare är situationen lyckligtvis en annan. Jag är inte ännu heller riktigt bästa vän med teknologin, men vi är ändå goda bekanta. I dag finns det många saker som jag inte ens skulle klara utan dator, internet och molntjänster. Eftersom digital teknik och teknologi har varit lite mystiska och blivit som hjärnspöken för mig, bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen och åkte på SomeCamp till Rovaniemi den 14–16 maj.

Mitt mål med att delta i SomeCamp var att försöka förstå vilka effekter teknologins utveckling och digitaliseringen har på de ungas liv och genom det även på ungdomsarbetet. Vad borde jag i mitt arbete som verksamhetsledare förstå av allt detta? Vad borde vi beakta för att kunna hjälpa de unga att delta och vara aktiva? Och vad är egentligen digitalt ungdomsarbete?

Hittade jag svaren på de här frågorna i Lapplands huvudstad? Både ja och nej.

Den första dagen på SomeCamp stod olika verkstäder på programmet. Under den första verkstaden som handlade om Instagram upptäckte jag att digitaliseringen inte längre är på väg, utan den är redan här. Och det har den varit så länge redan att den obemärkt har format samhället och följaktligen inverkar på många olika fenomen och kulturer bland unga. Digitaliseringen har gett de unga nya sätt att delta och vara sociala. Inom ungdomsarbetet har man alltid reagerat snabbt på olika fenomen, ungdomskulturer och världen runt omkring ungdomarna, och så är även fallet med digitaliseringen. Teknologin har inverkat på sättet att bedriva ungdomsarbete, kommunicera om ungdomsarbetet, reagera på fenomen och de ungas världar, och tänk vilka fantastiska plattformar bland annat Instagram och Snapchat är för detta ändamål.

Även mitt eget sätt att bedriva ungdomsarbete har förändrats mycket på 15 år. Så mycket att det digitala ungdomsarbetet har varit närvarande utan att jag ens har förstått att jag har bedrivit digitalt ungdomsarbete. På lägerplatsen för SomeCamp, SantaSport, lärde jag mig nämligen att digitalt ungdomsarbete inte är en separat metod och inte sker enbart i digitala miljöer. Digitalt ungdomsarbete är bland annat all användning av digitala medier och digital teknologi (som redskap, verksamhet eller innehåll) i syfte att uppnå målen med ungdomsarbetet. Mot slutet av Instagram-verkstaden hade jag en fråga i huvudet: vill jag på Instagram engagera, kommunicera, påverka, undervisa eller erbjuda unga möjligheter att förverkliga sig själva? Svaret var tydligt: allt detta! Jag hade anmält mig till Instagram-verkstaden för att lära mig ta den perfekta selfien, men lärde mig någonting så mycket viktigare.

Eftersom jag redan under den första verkstaden hade fått stora insikter, kände jag mig som en självsäker digital expert när styrde jag stegen mot eftermiddagens verkstad. En eftermiddag med käpphästar med LED-lampor utlovades. Jag såg redan mig själv hoppa omkring med en käpphäst med lysande och blinkande ögon på toppen av Ounasvaara. Den korta inledningen till maker-verksamhet i början av verkstaden fick mig att förstå hur man inom ungdomsarbetet kan kombinera teknologi med alla andra aktiviteter som redan finns. Den här gången med hantverksfärdigheter och miljöfostran (materialen till käpphästarna var nämligen färdiga paket med yllesockor, innebandyklubbor och bitar av filttyg som köpts från Helsingfors återanvändningscentral), och varför skulle det samtidigt inte kunna ge upphov till en bra pedagogisk diskussion om klimatförändringen?

Tidsschemat för verkstaden var snävt och eftersom jag inte förstod någonting av att löda kablar, Micro:bittar och plus- och minusändar, räckte tiden inte till för att färdigställa någon käpphäst. Ändå lärde jag mig mycket. Jag lärde mig att digitala färdigheter är samma som medborgarfärdigheter, digitala färdigheter är samma som livsfärdigheter och att förstå teknologi är samma som att förstå olika medier. Jag funderade vidare över hur jag skulle kunna säkerställa tillräcklig kompetens och fungerande arbetsredskap för maker-verksamhet bland personalen, eftersom vi genom att säkerställa att ungdomarna har möjligheter, verktyg och plats för att skapa och vara innovativa kan hjälpa dem att utveckla sina (digitala) medborgarfärdigheter.

Den andra dagen, innovationsdagen, grydde med strålande solsken. Min roll vara att facilitera och stödja SomeCamp-deltagare från olika håll i Finland att hitta på någonting nytt, användbart och reproducerbart för ungdomsarbetet. Faciliterarens roll gav inte mycket rum för insikter, eftersom allt fokus låg på att leda de små grupperna. När dagen var slut märkte jag dock att innovationsdagen hade bevisat varför digitala frågor är så viktiga inom ungdomsarbetet. Målet för innovationsdagen var att hitta lösningar på utmaningar inom ungdomsarbetet, vilka skulle innebära användning av digital teknik. Vi sökte lösningar på till exempel hatretorik, ungas ensamhet, mobbning, resursbrist och klimatförändringen. Det vill säga just de områden som för närvarande är utmanande för ungdomarna. När jag lyssnade på lösningsförslagen förstod jag att digitaliseringen i själva verket redan har underlättat min vardag på så många olika sätt. Jag kan till exempel delta i yogalektioner var jag vill, få påminnelser om att dricka vatten, snabbt och i realtid förmedla min åsikt till kommunens beslutsfattare, boka tid till tandläkare precis när jag vill och mycket, mycket annat. För 25 år sedan skulle jag inte ens ha kunnat föreställa mig allt detta. Kanske jag inte nu heller kunde förstå alla lösningar som kom fram under innovationsdagen, men om 25 år kanske en ungdomsarbetare får ett smart meddelande någonstans om känslorna hos en ung person på ungdomsgården och på så sätt kan fördela sin tid på rätt sätt mellan alla som behöver den.

När lägret närmade sig sitt slut var jag mycket tacksam över att jag hade deltagit i SomeCamp. Jag tror inte att jag ännu riktigt är helt vilsekommen när det gäller teknologi, men jag erkänner att jag vinglar på gränsen. Jag är tacksam över att Verkes gäng uppmuntrade mig att komma med, eftersom det bästa sättet att rädda oss som balanserar på gränsen eller redan har halkat över på andra sidan är att involvera oss. Jag förstod att min egen roll som verksamhetsledare skulle kunna vara just att involvera. Vid sidan av (och tillsammans med) delaktighet är det digitala ungdomsarbetet kanske ett av de delområden som man aldrig blir fullärd inom och som man hela tiden frejdigt måste våga utforska tillsammans med kollegorna och ungdomarna. Jag lärde mig inte hemskt många konkreta färdigheter och förstår inte heller helt och hållet det språk som används inom digital teknik. Likaså verkar appen Micro:bit snarast spela mig spratt där i telefonen, men det var verkligen värt att ta tjuren vid hornen. Digital teknik och teknologi känns inte längre som några spöken. Från en hjälte som behöver sitt team för att lyckas och som teamet behöver för att lyckas.

Tack Verke, tack Rovaniemi och tack alla som var med!

SomeCamp 2020 ordnas i Birkaland vecka 20, om perioden för Verkes kompetenscenter fortsätter.

Visa alla blogginlägg

Arkiv