Fenomenet sharenting innebär att barn och unga syns i sociala medier innan de själva kan besluta om det

Sharenting är en term från USA, som är en kombination av ”sharing” och ”parenting”. Med termen avses att föräldrar delar bilder och videoklipp av sina barn samt information om dem i sociala medier. Allt oftare är barnen också med i föräldrarnas kommersiella samarbeten, eftersom de söta och oskyldiga barnen ur varumärkenas synvinkel effektivt fångar tittarens uppmärksamhet. När fenomenet sharenting normaliseras finns en risk för att man inte tänker tillräckligt på barnens och de ungas bästa.

Termen sharenting har använts i medierna, men forskarna har också snabbt tagit den till sig. I Finland utreddes barnens attityder år 2016 i en utredning som gjordes av Centralförbundet för Barnskydd. Enligt undersökningen vill barnen att föräldrarna ska be dem om lov innan de delar innehåll om dem i sociala medier. Liknande resultat har också fåtts i andra undersökningar om sharenting (mm. Lipu & Siibak 2019).

Till det paradoxala i fenomenet sharenting hör att föräldrar, som borde skydda sina barn mot farorna på nätet, delar deras information och personuppgifter (även fotografier där en person kan identifieras räknas som personuppgifter) i sociala medier. Det är också paradoxalt att sharenting ofta gäller fotografier av spädbarn. Enligt en amerikansk undersökning delar så många som 98 procent av alla nyblivna mammor bilder av sina barn på Facebook. Enligt min forskning hamnar spädbarn på Facebook eftersom mammorna anser att spädbarnsansikten är generiska och svåra att känna igen. Spädbarnen har ändå inga möjligheter att ta ställning till om de vill bli fotograferade, för att inte tala om delning av bilderna.

Vi känner redan till en del av följderna av fenomenet sharenting, men mycket kan vi ännu bara gissa oss till – även när vi diskuterar fenomenets positiva sidor. De föräldrar som nu delar bilder hör till den sista generationen som stigit in i de sociala medierna av egen fri vilja (Autenrieth 2018). Hurdana negativa effekter sharenting kan orsaka för barnens självbild, arbetsliv eller sociala relationer kommer vi att få se först i framtiden. Å andra sidan har vissa (digitala) hot redan blivit verklighet: bilder av barn har kodats och länkats på pedofilwebbplatser och identitetsstölder blir allt vanligare. Frankrike har infört striktare lagstiftning mot sharenting än de andra EU-länderna, och i Österrike har man haft ett fall där ett myndigt barn dragit sina föräldrar inför rätta.

Sharenting och kommersialismens ansikten

Alla sharenting-bilder har kommersiella kopplingar genom de kommersiella sociala medieplattformarna och deras användningsvillkor. En del bilder har dock en ännu starkare kommersiell koppling. Till influerarmarknadsföringens förtjänstlogik hör kommersiella samarbeten av olika slag. I och med monetariseringen av mammabloggandet har bilder av barn blivit reklambilder i inlägg med kommersiellt samarbete. Att ta, ordna och förvara familjebilder har traditionellt hört till mammornas uppgifter (Rose 2010). I och med digitaliseringen och när familjer blir synliga i medier verkar det därför naturligt att just mammor delar bilder av sina barn i sociala medier.

I min egen undersökning av bloggande mammor kom det kommersiella värdet av barnens ansikten tydligt fram. De som intervjuades upplevde att produktförpackningar inte i sig själva ger mervärde i inläggen och att de också själva hellre ser på barns ansikten i blogginlägg. Om barnen inte ville vara med i det visuella i bloggen, ansåg bloggarmammorna att de själva måste synas mer med sina egna ansikten i bloggen. Barn kunde också få arvoden eller produktgåvor för att delta i inlägg med sina ansikten.

Gulliga barnansikten och barns oskyldighet är dock inte någonting nytt för marknaden. Representationer av barnslig oskyldighet hittas i Europa redan i 1700-talets bildkonst, där barnfigurer började dyka upp med stora ljusa kläder, lockigt hår och blå ögon som såg långt bort i fjärran (Vänskä 2012). Barns ansikten har utvecklats till att vara gulliga i rent överlevnadssyfte: runda kinder, stora ögon och en hög panna påverkar belöningssystemet i vuxnas hjärnor, så att vi vill ta hand om barnen (Kringelback m.fl. 2016). I modebilder har barnfigurer använts länge just därför att de bär på så mycket oskuldssymbolik och barndomens universella betydelse (Vänskä 2012). Inom influerarmarknadsföring hjälper barnet till att stärka förälderns personliga varumärke och blir en del av förälderns livsstil och dess visualitet. Varumärkena har lärt sig att använda allt detta för att skapa en bild av varumärket som en autentisk del av folks liv.

Inom influerarmarknadsföring, liksom inom sharenting-fenomenet i allmänhet, har det dock uppstått en motrörelse mot användning av bilder av ansikten. Det tas fortfarande bilder av barn, men det kan ske ovanifrån, bakifrån, på långt håll, så att ansiktet är dolt eller så att bara en del av kroppen syns på bilden. Sådana bilder kallas inom forskningen för anti-sharenting-bilder (Autenrieth 2018). Genom anti-sharenting-bilder vill man se till att barnet inte går att känna igen på bilden, men man balanserar ändå med att barnets gestalt och kropp ändå kan vara med på bilden.

Barns och ungas eget aktörskap

I min egen forskning har jag försökt fundera över barns och ungas delaktighet och eget aktörskap i fenomenet sharenting. I min pro gradu-avhandling framgick att 8–11 åringar uppskattar att man ber dem om lov och hellre tillåter publicering av bilder där de framställs i ett positivt ljus, och där det inte finns något pinsamt eller avslöjande. Detta resultat är i linje med både traditionen av familjefotografier och fenomenet sharenting: föräldrar publicerar helst lyckliga och glada bilder av sina barn och försöker undvika bilder där barnen är lättklädda eller framställs i ett ”dåligt ljus”, till exempel är arga eller gråter.

Å andra sidan finns i fenomenet sharenting också en mer autentisk linje, där man också publicerar mindre fördelaktiga bilder av barnen. Enligt min forskning anknyter den mer autentiska stilen bland annat till skillnader mellan plattformarna, då Instagrams och Facebooks storyfunktion har gett möjlighet till ett mer vardagligt berättande, som försvinner om 24 timmar. Bland bloggarmammorna användes denna funktion också för att visa barnens ansikten, även om ansiktena hade plockats bort från det visuella i bloggen på grund av Googles sökfunktioner. I den kommersiella kontexten hade föräldrarna alltså hittat olika sätt att balansera mellan att visa upp och dölja barnen.

Mammorna i min undersökning var villiga att ta bort barnen ur det visuella i sina bloggvarumärken när barnen når skolåldern. Den viktigaste orsaken till detta var barnets egen kompiskrets och risken för mobbning. En utmaning är dock hur väl yngre barn egentligen kan förstå konceptet att dela bilder och ta ställning till det. För barn i spädbarns- och tultingåldern innebär eget aktörskap i fråga om sharenting närmast det att barnet slumpmässigt antingen nöjt kan låta sig fotograferas eller motsätta sig fotograferingen exempelvis genom att vända bort huvudet.

Några av mammorna i min undersökning berättade att deras barn gärna lät sig fotograferas, men även när det gäller äldre barn finns här en risk. Fotografering, egna bloggexperiment, poseringstips och selfier blir normalt för barnet. Barn socialiseras genom exempel, och föräldern är en vägvisare för barnet. Barnet kan förstås fatta ett annat beslut, och enligt min undersökning respekterade man också mycket gärna detta, men det kan också vara utmanande för ett barn eller en ungdom att säga emot en förälder eller låta bli att delta i gemensamma stunder, där man fotograferar eller producerar innehåll.

När ett barn socialiseras till bloggande, aktivitet i sociala medier och kommersiella samarbeten fostras barnet å andra sidan också till ett nyliberalistiskt (kvinnligt) företagande, där skapande och marknadsföring av ett personligt varumärke är centrala färdigheter. En del av bloggarmammorna såg det som positivt att barnen genom att delta i arbetet med bloggen lärde sig medieläskunnighet och ett framtida arbetsliv som innehållsproducenter. Några bloggarmammor ansåg att barnen kunde ha nytta av den offentlighet i sociala medier som bloggvarumärket ger. Barnet kan kanske till och med ta med sin medverkan i bloggen i sin cv, och kan kanske få modelljobb hos något varumärke.

Å andra sidan uppskattade mammorna om barnen såg kritiskt på sin egen offentlighet i sociala medier och förstod hur tufft arbetet som innehållsproducent är. Ur multilitteracitetens perspektiv bör barn och unga också förstå just de kommersiella aktörernas och algoritmernas makt, och inte bara betingas att godta den digitala världens funktionella och normaliserade sida (Mertala m.fl. 2020). Att se kritiskt på offentlighet i sociala medier är mycket viktigt för såväl föräldrar som personer som arbetar med barn och unga.

Rätten till privatliv

EU:s dataskyddsförordning från 2018 tar ställning till barns och ungas särskilda behov av skydd mitt i digitaliseringen. Enligt Centralförbundet för Barnskydd behöver barn särskilt skydd exempelvis när deras personuppgifter används i marknadsföringssyfte, och föräldrarna påminns om att barn har rätt till privatliv även i förhållande till sina föräldrar. I regel ska barnet alltid höras, med beaktande av hens ålder.

Det digitala fotavtryck som barnet lämnar i sociala medier leder också till ett ideologiskt fotavtryck, som skapar en bild av barnets konsumentskap, värderingar och identitet. Skapandet av en sådan bild bör vara varje individs eget val.

Källor:

Autenrieth, Ulla (2018). Family photography in a networked age: Anti-sharenting as a reaction to risk assessment and behaviour adaption. Teoksessa: Mascheroni, Giovanna; Ponte, Cristina & Jorge, Ana (toim.). Digital Parenting: The Challengies for Families in the Digital Age. Göteborg: Nordicom, 219–231.

Kringelbach, Morten; Stark, Eloise A.; Alexander, Catherine; Bornstein, Marc H. & Stein, Alan (2016). On Cuteness: Unlocking the Parental Brain and Beyond. Trends in Cognitive Sciences 20:7, 545–558.

Lipu, Merike & Andra Siibak (2019). ‘Take It down!’: Estonian Parents’ and Pre-Teens’ Opinions and Experiences with Sharenting. Media international Australia incorporating Culture & policy 170:1, 57–67.

Mertala, P., Palsa, L., & Slotte Dufva, T. (2020). Monilukutaito koodin purkajana: Ehdotus laaja-alaiseksi ohjelmoinnin pedagogiikaksi. Media & Viestintä, 43:1, 21–46.

Rose, Gillian (2010). Doing Family Photography: The Domestic, The Public and The Politics of Sentiment. UK: Ashgate Publishing.

Vänskä, Annamari (2012). Muodikas lapsuus: Lapset mainoskuvissa. Helsinki: Gaudeamus Helsinki University Press Oy.

 

Även barn och unga bör fostras till att dela innehåll i sociala medier med måtta och eftertanke. Man kan diskutera med ungdomar vilka val de skulle vilja göra för sina egna barn. Det är också viktigt att betona att barn och unga alltid har rätt att säga sin åsikt om fotografering och delning av bilder.