Kaksi miestä istuu pöydän äärellä ja katsoo saman tietokoneen näyttöä

Arkiv

Elektronisk ärendehantering är en medborgarfärdighet i den digitala tiden

23. oktober 2019

Det pratas mycket om att unga har ypperliga digitala färdigheter. De har titulerats den digitala generationen och digitala infödingar. De här titlarna har i praktiken sitt ursprung i att man inte minns en tid innan smarttelefoner, eftersom vi har växt upp bland dem. En barndom bland smarttelefoner skapar vissa antaganden om ungas digitala beteende och digitala färdigheter i samhället.

En del av antagandena träffar helt rätt: unga känner till sociala medieappar, kan söka fram tillförlitlig information från olika slags källor och har i alla fall hört talas om informationssäkerhetens principer. Medan den instrumentella kompetensen är en självklarhet, borde man fästa mer uppmärksamhet vid den digitala tidens medborgarfärdigheter i samhället. När man själv ska börja uträtta till exempel myndighetsärenden i internets underbara värld, tar motivationen och språkkunskaperna i alla fall hos mig själv slut relativt snabbt. Jag är alltså verkligen inte redo att som ung vuxen titulera mig själv en digital inföding, även om smarttelefonen är en bekant pryl.

Jag stötte på min egen bristfälliga digitala kompetens – och det faktum att jag inte passar in i kategorin digital inföding – första gången när jag började studera. I och med studierna flyttade jag nämligen till eget boende. Det i sig var inget konstigt, jag var ju redan 22 år, så det var dags. Å andra sidan skulle det ha varit dags för länge sedan att lära mig uträtta mina egna ”officiella” ärenden. Med de här officiella ärendena menar jag alltså sådana ärenden som nästan alla blir ställda inför under sitt liv. För mig själv handlade det i praktiken om följande: acceptera studieplats, ingå hyresavtal, göra flyttanmälan, fylla i ansökan för studiestöd och bostadsbidrag samt ansöka om studielån. Jag hade inte mycket nytta av mina kunskaper i redigering av Instagrambilder bland alla elektroniska blanketter och ansökningar – och ingen tvättade längre mina kläder eller bar hem mat till kylskåpet.

Hur handlar det här om digital kompetens?

Jag skulle ha undgått mycket tid och besvär, om jag hade känt till allt det som den här nya livssituationen förde med sig. Tiden gick åt att i stort sett googla sökorden ”hur blir jag vuxen”. Som nybörjare i vuxenvärlden ringde jag förstås mamma, men hon kunde inte direkt ge mig några råd, det var ju länge sedan som hon hade varit i samma livssituation. Jag ringde även de mest varierande telefontjänster (liksom alla andra) och tillbringande en mindre evighet med att lyssna till kömusik. Till slut stötte jag på webbplatsen Suomi.fi. Det var ju där all information som jag letat efter hade funnits hela tiden. Jag fick bara en tanke om att tänk om jag hade vetat detta i förväg. Webbplatsen ger nämligen information om och instruktioner för uttryckligen varierande livssituationer – vare sig det var fråga om exempelvis påbörjande av studier, giftermål, barnafödsel eller en närståendes dödsfall.

Suomi.fi har också konkreta tjänster som underlättar vardagen. Tjänsten Meddelanden gör det möjligt att till exempel ta emot myndighetspost elektroniskt i stället för i pappersformat (miljön tackar). I tjänsten Fullmakter är det i sin tur fråga om att jag till exempel kan uträtta ärenden på apoteket för min åldrande mamma med hjälp av en elektronisk fullmakt.

Jag funderade också över varför unga ofta har de nyaste sociala mediekanalerna, men inte liknande tjänster som Suomi.fi, som underlättar vardagen? Kan det bero på att myndighetsärenden anses svåra och avlägsna? Eller är det snarare en fråga om att man inte informerar tillräckligt bra om de tjänster som myndigheterna erbjuder? Själv upplever jag att båda har sin inverkan, men framför allt är det fråga om bristfällig digital kompetens.

Myndighetsärenden kan kännas svåra och avlägsna, eftersom de knappt har något ansikte utåt. Man uträttar sällan längre ärenden vid en fysisk servicelucka hos en person som man skulle kunna fråga hjälp av i stunden, om man till exempel inte kan fylla i ansökan för studiestöd på rätt sätt. Å andra sidan behöver de flesta unga inte nödvändigtvis uträtta ärenden hos myndigheter så ofta, vilket i sig skapar ett avstånd mellan myndigheterna och medborgaren. Man bör komma ihåg att minskandet av möten ansikte mot ansikte inte är en dålig sak. Uträttande av ärenden elektroniskt är bra för exempelvis effektiviteten – när en stor del av befolkningen kan uträtta sina ärenden utan en fysisk servicepunkt, kan man rikta service ansikte mot ansikte till dem som främst behöver den.

Ett förargande faktum är å andra sidan att det knappt informeras om de elektroniska tjänster som myndigheterna erbjuder. De knappa budgeternas resurser allokeras till att upprätthålla en fungerande webbtjänst, inte till omfattande marknadsföringsåtgärder. Man nöjer sig med tanken om att ”unga nog hittar våra tjänster, vi behöver inte informera om dem”. Tjänsterna ska komma till sina användare och inte tvärtom.

Som digitala infödingar kan vi för all del spela mobilspel, betala med mobilepay, uppdatera sociala medier och använda rätt emoji i sammanhanget. Digitala färdigheter innefattar dock även det att vi kan uträtta våra egna ärenden hos myndigheter elektroniskt och att vi hittar relevant information bland allt oväsentligt. Det är det som vi ”digitala infödingar” har glömt att beakta. Och inte undra på – man får ju ingen träning i dessa förrän den egna livssituationen förändras.

Visa alla blogginlägg

Arkiv